Dags att utjämna löneskillnaderna i elitfotbollen

Sverige har nått långt när det gäller jämställdhet. Ett exempel är löneskillnaderna mellan män och kvinnor som krymper, sakta men säkert. Det är givetvis något att glädjas åt. Men som fotbollsspelare fastnar glädjen någonstans i magtrakten. För inom fotbollen minskar nämligen inte löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Nej, de ökar istället.

Stiftelsen Fairpay, grundad av den tidigare landslagsmålvakten och min f.d. lagkamrat i Umeå IK Caroline Jönsson, jobbar för en mer jämställd sponsring av idrotter. De har räknat ut att snittlönen för en spelare i herrallsvenskan är 75 000 kronor i månaden. För en spelare i damallsvenskan ligger snittlönen på 10 500 kronor. Detta trots att båda spelar på elitnivå i landets högsta serier, lägger ned ungefär lika mycket tid på sin idrott och utför liknande kämpainsatser på planen. Lägg därtill att 80 procent av alla sponsorpengar går till mäns idrottande och bara 20 procent till kvinnors.

Att fotbollsspelande män och kvinnor på elitnivå har olika villkor har jag vetat länge, liksom att damelitfotboll värderas lägre än herrelitfotboll. Första gången detta gick upp för mig var i tio-årsåldern när jag började undra över varför det nästan aldrig visades damfotboll på TV. Den relativa osynligheten förvånade mig då jag vid denna ålder trodde att världen var rättvist ordnad.

De ojämlika villkor som råder mellan män och kvinnor inom fotbollen har varit kända länge. De har debatterats i media och styrelserum och är något som spelare och ledare länge kämpat för att förändra, utan att lyckas.

Ett vanligt argument för att förklara dagens ojämlikhet inom svensk elitfotboll är att det är marknaden som styr spelarnas löner. Och det ligger en hel del i detta. Samtidigt vet vi att elitfotbollens marknadsvärde bestäms genom ett komplicerat samspel mellan media, företag, nätverk, supportrar och utövare. Mycket medial uppmärksamhet ger ökat intresse, vilket ökar marknadsvärdet.

Det som brukar kallas ”marknaden” är alltså en del av orsaken till ojämlikheten, men samtidigt är marknaden en del av lösningen som jag ser det. Ojämlik sponsring – som att manliga idrottare får 2,9 miljarder kronor mer i sponsorpengar än de kvinnliga dito – cementerar och reproducerar ojämlikheten. Det minskar helt enkelt damfotbollens möjligheter att ta den plats den skulle kunna med bättre förutsättningar. En mer jämnt fördelad sponsring skulle däremot kunna leda till mer likvärdiga förutsättningar och på sikt kunna utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Därför är jag glad och stolt över att min klubb Umeå IK krokar arm med Fairpay och nu jobbar extra hårt för en mer jämställd sponsring genom att uppmana företag och kommuner att se över sin fördelning av sponsorpengar.

I dag jobbar många, kanske de flesta, företag och organisationer med frågor om hållbarhet och jämställdhet. Men som Fairpay uppmärksammat efterlevs inte alltid jämställdhetspolicyn när det gäller sponsring. Arbetet med jämställdhet borde även genomsyra hur man arbetar med sponsring. Idag är det 80 – 20 till männen i sponsorstöd. Vårt mål är 50 procent till männen och 50 procent till kvinnorna.

Jag och mina spelarkollegor har under hela våra karriärer kämpat för att nå toppen av svensk fotboll. Och vi kämpar varje dag för att fortsätta utvecklas som spelare, trots att det kräver heltidsarbete vid sidan om. Men för att utveckla damfotbollen och ge framtidens spelare förutsättningar att nå sin fulla potential måste strukturerna ändras.

Om vi menar allvar med våra strävanden efter jämställdhet där mäns och kvinnors prestationer bedöms och avlönas lika, då måste vi göra något åt snedfördelningen inom elitfotbollen.

Fanny Hjelm Rönnlund, medkämpe och lagkapten i Umeå IK